Lagom är svenskt. Lagom är bekvämt. Lagom är perfekt.
Skidsemestrar i tö, för mycket nubbe och läskig sill, gräslök och dill, potatis som är färsk och jordgubbar som är för dyra. Påskharar och ris, en torr och kall julskinkegris. Tacofredagar och mellofest. Studentmössor och kul på lastbilsflak med hjul.
Tomtar, troll och ännu mera sill. Och så en nubbe till. Helan går sjung hoppfaderallan lej…
Så lagom. Så svenskt. Så bekvämt. Så perfekt! Så plötsligt. STOPP!
Problemet i hissen blir hur du ska kunna trycka på knappen utan att ta i den. Skidsemestern blir något exotiskt att längta till. Du hostar till och folk flyr i panik. Du måste vara stark för andra och bara längtar efter en kram, en konsert, ett restaurangbesök, att få dansa, möta vänner och främlingar. Ja det är tunga tider. Vi är inte gjorda för social distansering. Företag kursar och liv går i spillror. Vi tycker att allt är tråkigt.
Men.
I all din misär, i din ensamhet och tråkiga trygga vardag finns det många som drömmer om din vardag. Och ja, det går att jämföra ditt liv med andras – det är t.o.m. nödvändigt. I kris tenderar vi att sluta oss, vidvinkelseendet försvinner. Vi behöver sätta dina utmaningar i proportion till andras. Det är viktigt att göra jämförelsen.
Ett perspektiv är barnen. Skolan var en fristad innan distansundervisningen kom. Klumpen i magen växte för varje steg barnet tog på vägen hem. Nu var pappa hemma och jobbade. Barnet önskade att pappa bara hade druckit en öl, att han hade tänkt på honom, lillbrorsan och mamma. Att pappa förstod att hans kille grät hejdlöst under täcket varje natt, tyst. I varje tår brann mammas ledsna skrik mot kinden – när pappa blev arg. En tår, ett slag, en tår ett slag. Barnet vet att han är maktlös. Barnet längtar efter sitt lagom. Att få vara i skolan och att någon mer än han skulle se mamma. Att någon vuxen hjälpte till. Det blev svårt för barnet när de nya restriktionerna infördes. Det är svårt för barnet att förstå att vuxenvärlden gjorde så mot honom, mamma och lillbrorsan. Var det ingen som förstod?
En av tre kvinnor har någon gång utsatts för fysiskt eller sexuellt våld, ofta av en nära partner. Det är många ledsna barn och slagna kvinnor nära dig. Kanske grannen, kanske vännen, kanske kollegan. Kanske har du anat och varit orolig?
Ett annat perspektiv är den ökande psykiska ohälsan. Nyårsdagen är den dagen allra flest begår självmord. Och vi vet att Sverige toppar statistiken. Jul är en högtid vi förknippar med glädje och gemenskap, men hur kommer det bli nu när distanseringen ökar än mer? När människor som vänt sig inåt blir ännu mer introverta?
Såhär säger Pirjo Stråte, vice ordförande på SPES, Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd:
”– Grupper som redan mår dåligt far väldigt illa nu. Det jäser därute och jag tror det kommer att bli ännu värre. Hela samhället är upptaget av corona, och det läggs inte mycket kraft på andra insatser. Allt har stannat av. Folk stannar hemma och jobbar…Det saknas stöd för människor som mår dåligt, samtidigt som behovet ökat.”
Hon menar också att aktiviteter som människor med psykisk ohälsa tidigare har kunnat delta i har i princip upphört, samtidigt som vi uppmanas att stanna hemma. Och det har blivit svårare att få hjälp.
Jag menar att vår folkhälsa lägger grunden för alla andra funktioner i ett samhälle. Corona tar liv på många olika sätt. Den psykiska ohälsan kommer att vara en stor utmaning för oss – det här är en hjärtefråga där vi alla borde känna ett ansvar.
När ditt liv slår tvärnit, när du berövas ditt lagom. Då behöver du förstå att ditt nya lagom som också är tidsbegränsat är ett annat lagom för många andra. Jag mår illa av tanken på hur det blundas. Det angår ju inte dig. Så mycket för lagom, så mycket för svenskt och så mycket för perfekt. Skört, bedövande och smärtsamt lagom.
Jag vill uppmana er alla som fått tid över i en tråkig vardag. Lyft blicken, kontakta våra kämpande organisationer – de skriker efter din hjälp.
Källor:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/coronaisolering-forvarrar-psykisk-ohalsa