Din dialekt berättar en historia!

Kategorier: Blogg.

Din dialekt berättar en historia!

De hörs överallt. Ibland är det svårt att förstå, då och då kan det vara rent underhållande. Stundtals skapas en gemenskap, just för att man pratar på samma sätt, med samma dialekt. Det är en av de första iakttagelserna som görs i kontakt med en ny människa. Och visst skapas en känsla, en föraning om vem personen framför dig är. Det är i dialekten du möter en första glimt av en människas identitet.

Människan besitter en alldeles unik egenskap: en dialekt. Den berättar om dina rötter. Skapar vi vår identitet genom dialekten? Eller skapas dialekten utifrån vår identitet? Frågorna gör mig lätt förvirrad. Kan man verkligen skilja på dialekt och identitet? Det kan man nog inte – men man kan inte heller sätta likhetstecken.  Det finns en bakomliggande anledning till att vi pratar samma språk på så många olika sätt. Fredrik Lindström berättar i sitt tv-program ”Svenska dialektmysterier” hur det svenska språket vuxit fram. För tusen år sedan fanns inte svenska, då pratades fornnordiska i hela Norden. Flera olika dialekter av fornnordiska utvecklades. Genom att höra en annan dialekt så blev man varse om det var en fiende eller vän man mötte. Alltså skapade dialekterna gränser. Finland blev självständigt på 1900-talet. Norge var självständigt fram till 1300-talet och sedan från år 1905.

Inom länderna, inte minst i Sverige fanns naturliga gränser såsom skog, vatten, berg och byar. Det avgränsade människor från varandra. Man skapade en lokal gemenskap med de som bodde nära genom att prata med samma melodi. På detta sätt har våra dialekter vuxit fram. Först kom dialekterna, sedan det svenska språket.

Förr fanns det alltså en poäng med att höra var en människa kom ifrån, då kunde det handla om liv eller död. Idag är det inte lika drastiskt. Men jag skulle tro att om du frågar en infödd göteborgare vad han tycker om den stockholmska dialekten så är inte svaret helt igenom positivt. Idag handlar dialekten mer om ett sätt att befästa sin plats i en gemenskap. Att höra till och känna en värdegemenskap är en viktig del i en människas identitet. Dialekten berättar alltså en historia. Det går inte att byta ut sin barndom, med det sagt inte heller vårt ursprung.

Men om nu en dialekt berättar en historia, hur blir det då om man lagt sig till med flera dialekter? Är identiteten splittrad då? Ursprungligen är jag från Örebro. Jag kan titta på gamla videoband från när jag var fem år och förundras över de gnällande lite utdragna satserna som börjat forma sig till en dialekt rotad i ”gnällbältet”. Senare blev mitt hem i Karlsborg. Där bodde jag i sju år. Under de åren förändrades dialekten och jag fick en annan melodi. En melodi som passade in i de västgötska nejderna. Jag flyttade två gånger till inom Västergötland, till Hjo och senare till Skövde. Jag behöll och utvecklade dialekten. Visst kunde jargongen och de språkliga uttrycken variera, men dialekten var ändå densamma. Kände jag mig splittrad? Jag var en ung flicka med blandad dialekt. Jag upplevde aldrig att min dialekt stod i vägen för min identitet. Därtill vill jag tillägga att jag tror vuxna har en större benägenhet att lägga fördomar i dialekter än vad barn har. Vuxna är också mer rädda för att inte passa in rent språkligt. Jag tycker det är en tillgång att ha en dialekt. Mitt språk berättar min historia, dock kanske en något mer komplicerad sådan.

Olika dialekter ger olika associationer. Hur blir det då om man inte vill bli associerad med sin egen dialekt? Man förändrar sin identitet. Resultatet blir att man tillfogar sig en dialekt som inte är ens egen. Och vem blir man då? Ingen? Eller så kanske man blir den man själv valt att vara. Vi lever i ett globalt samhälle där vi har daglig kontakt med andra delar av världen. Människor flyttar in till storstäderna från landsbygden. Med detta kommer kravet på att passa in i olika mallar. Ofta handlar det om den professionella mallen. Kanske pressas vi då att ändra vår dialekt. Vi ska ha ett korrekt språk. Kompromissen blir rikssvensk. Rikssvenska associeras med ett välputsat manér och det passar för jobb inom, försäljning, radio och tv. Syftet med rikssvenskan är till viss del ett krav på koncentration. Tittar vi på en nyhetssändning så ska vi fokusera på vad som sägs och inte på hur det sägs. Men det har förändrats. Idag kan man höra olika dialekter som förmedlar väderleken eller nyheterna på radio och tv. Kanske säger det något om hur globaliseringen splittrat oss. Nu söker vi en gemenskap igen, i dialekterna. Eller så kanske vi genom globaliseringen har vant oss vid en mångfald och därigenom kan acceptera den även på hemmaplan, i tv-nyheterna.

Dialekter tolkas med en viss utgångspunkt, alltså att attityderna till en viss dialekt skiftar beroende på vem man frågar. Perspektiven ter sig olika beroende på vem du pratar med och var den språkliga hembygden finns. Så om man då lagt sig till med rikssvenskan, tränat bort sin dialekt och inte har någon språklig hembygd. Är man inte äkta då?  Säger rikssvenskan ingenting om människans identitet? Det är ju just det den gör. Den berättar mycket om en människas historia. Men en annan historia. Den vittnar om en uttalshygien och en anpassning till det moderna samhället. En rädsla för att inte passa in, att inte duga. Rotlösheten som finns i rikssvenskan är en fingervisning om vart det svenska samhället är på väg. Vill vi verkligen bara vara lagom och låta likadant? Det vore beklagansvärt. Att våga tala sin dialekt är att våga vara mer äkta. Eller så är det helt enkelt bara det mänskliga i att vara människa, att vilja passa in där man hamnar. Eftersom dialekter skapar gränser så vore det kanske rimligt att i viss mån försöka upphäva dem när man kliver över en ”dialektgräns”.

Rikssvenskans mecka Stockholm var mitt hem i tre år när jag studerade till retoriker. Min dialekt påverkades. I min skola pratades nästan uteslutande stockholmska. Hemma pratar vi västgötska. Jag tror att jag har anpassat mig till en tredje dialekt i ordningen: ”västgötsk- stockholmska”. Att inte ändra dialekt helt är nog svårt. Man blir som man umgås. Det är nog snarare med vilken utgångspunkt man ändrar sitt prat som har betydelse. Utgångspunkten är dock inte alltid given, ibland ändrar vi dialekt omedvetet. Jag är stolt över mitt ursprung och min historia. I Stockholm pratar jag annorlunda mot stockholmarna. Hemma i Skövde är västgötskan rundad i kanterna. Men en sak är säker – min dialekt är unik.

Det finns således flera perspektiv på identitet och dialekt. Dialekter är språk i språket. Dialekterna sätter den personliga prägeln och speglar identiteten. Tänk att vid en första anblick, med ett ord kunna placera en människa på kartan.