Hej jag heter Jante, brukar kallas för Ja – kommer du ihåg mig?

Hej jag heter Jante, brukar kallas för Ja – kommer du ihåg mig?

Vi försökte leka tre men det var alltid någon som grät. Vi hade fullt upp med att hitta oss själva. Provade oss fram. Frös ut. Bytte vänner. Mobbades, hävdade oss. Behovet av trygghet och en fast plats tog upp hela vår värld.

När gruppen byggs upp på det här sättet skapas ja-sägare. Barn som växer upp och inte vågar säga nej. Ta alla chanser du får att vara med, annars blir du ensam. När skolans värld lyder under djungelns lag där känslor slängs i väggarna som sköra glas – då bygger vi rädsla. En uråldrig mekanism som finns inbyggd i oss för att undkomma hot – som en del i vårt försvarsmässiga system. Vi benämner ofta rädsla som en obalans eftersom den uppstår när en fara finns. Den är alltså tillfällig. Hur ska vi hantera den?

Det är så otroligt begränsande för Sveriges barn att de inte får retorik som grundämne i skolan. Att våga ta plats, möta rädslan, lära sig om mod. Hur ska lärarna kunna stå för den kunskapen när många inte fått den själva? Det blir i mångt och mycket föräldrarnas ansvar – och det vet både du och jag att det är ett lotteri. Rädda barn, trygga barn, traumatiserade barn, osynliga barn, glada barn och ledsna barn. Nej, det är inte rättvist

Vad händer när man som ja-sägare kliver in i vuxenvärldens jobbkorridorer?
Du tar beslut du inte står för, du får människor runt dig som tar energi, du kompromissar bort dig själv. Du blir rädd för att inte bli omtyckt – för att du säger ifrån. Så rädd. För allt som är din egen åsikt. Hej jag heter Jante, brukar kallas för Ja, kommer du ihåg mig?

Barnen som har blivit vuxna ska fungera tillsammans i grupp. Vissa har lärt sig att känna tillit, andra klamrar sig fast vid tryggheten. Du kanske är en av dem som går med armbågarna i sidorna – i fast riktning mot målet. Det spelar ingen roll hur många hjärtan du trampar på. Du ska fram. Oavsett. Mot en titel, ett lönekuvert, ett mål. Och du når målet. Yes! Andas in, ut. Men sen då? Det är ensamt där uppe på toppen och det blåser svinkallt.

Andra står i skuggan, hjärtat dunkar i kroppen när andra åsikter närmar sig. Det är det värsta du vet, när vi tycker olika. Du vill bort, bli osynlig och låtsas att allt är bra. Och så lägger du locket på. Skönt. Du har flytt igen. Men det jobbiga är inte borta även om du lagt på locket. Det la sig i hinken där det jobbiga samlas på hög. Det försvinner inte. Tvärtom, det växer. Det kommer att växa sig så starkt så att den dagen locket åker av så står du där. Oförmögen att hantera känslor. Inte bara rädslan – lyckan också. Vad blev det av dig? Du blev en skugga av allt du var menad att vara. Och så måste arbetet börja om på nytt – att fylla dig själv med egenkärlek och mod.

Jag vill att du ska börja se på din egen rädsla som en möjlighet. Upptäcka att när du accepterar att den finns och just nu är en del av dig, så gör den dig modig. Sårbarheten gör dig modig på riktigt. Klokt modig. Att våga ta hjälp. Ta ett steg framåt, våga hoppa. Se att det bär. Tillit och sårbarhet går nämligen hand i hand.

När du står inför att lära dig något nytt är det inte ovanligt att osäkerheten drabbar dig. Det enda du kan göra är att känna tillit till processen och öva det du inte kan tills du kan. Som retoriker får jag får jag möjlighet att vara med när människor utvecklas med hjälp av ämnet retorik. Jag jobbar dagligen med rädsla. Den kommer i olika skepnad och tar sig uttryck på olika sätt. Bakom rädslan gömmer sig en färgstark människa full av drömmar, mål och mod. Där börjar jag. Att locka fram det äkta, unika. Det häftiga är att när du bestämt dig och tagit steget, då sker utvecklingen snabbt.

Jag minns speciellt en ung kvinna som bara väntade på att acceptera rädslan och känna tillit till sig själv. Ni vet när en människa lyser av styrka, redo att flytta berg. Så såg hon ut när hon vände på klacken och gick ut från Retorikverkstaden – redo att möta världen på nytt. Då grät jag. Det var fint och jag kände mig tacksam som fick uppleva henne.

Samma styrka ser vi i barnet som klarat en utmaning i skolan, förstått att mod är tufft och mobbning är dumt. När min lilla dotter, efter att ha övat länge på att få tungan rätt i mun, säger bokstaven ”R”. Stoltheten.”- Mamma nu är jag tjugotrettiofyra år och kan säga allt!”.

När du tar det där jobbiga samtalet med kollegan, istället för att snacka skit. När du vågar säga din åsikt även fast ingen håller med. När du säger ja och menar det. När du säger nej och står för det. Då väljer du dig själv, den enda som kan vara du på ditt unika sätt.

Är du beredd att älska rädslan trots allt?

 

 

 

Foto: Jesper Anhede

Källor: https://blimeradu.se/vad-ar-radsla/