Drömmar och mod

Precis som Martin Luther King, så har jag också en dröm…

På dagarna, som retoriker, får jag leva ut min dröm – att hjälpa andra att växa. Andras växtkraft driver mig, likaså det komplexa i oss människor – att det alltid finns mer att utforska. Godhet driver mig, lycka driver mig, uppsatta mål driver mig. På detta sätt vill jag också utvecklas. Att vara lyhörd för andra utan att ge avkall på mitt mod och mina drömmar. 

På tal om drömmar. Att förverkliga drömmar kräver mod och för mig en hel drös människor runtom som stöttar och pushar. 

Jag får ibland frågan: ”- Blir du aldrig nervös Jonna? Det ser så självklart ut för dig”.

Jag svarar alltid att jag känner precis som du men har gjort resan. Låt mig berätta en del av resan – i hopp om att du ska finna mod och våga älska rädslan, trots allt. 

Vad är mod? Är det att följa sina drömmar, ge sig hän åt känslan och visionen? Eller kan mod vara att få det man har att fortsätta växa? Kanske finns det inget val eller motsättning alls?

Det vi ger näring växer. För mig handlar mod om att våga eller veta vad jag ska ge näring. För min och för andras skull. Den sistnämnda är klurigare och förändras över tid. Det som stoppar oss från mod är rädsla. Rädslan är naturlig och hjälper oss att undvika fallgropar. Fallgroparna måste vara realistiska. Rädslan har en tendens att begränsa oss för mycket många gånger och då behöver vi bestämma oss och vi behöver be om hjälp. Att ta ett beslut är alltid jobbigast innan du tagit det. När du väl bestämt dig har du något att förhålla dig till.

Min karriärsresa är modig. Mer modig än drömlik. För tolv år sedan lämnade vi Skövde och flyttade till Sthlm. Magkänslan hade pockat på i många år: ”Jag vill mer, jag kan mer, jag är ämnad för något annat”. Tre år på Retorikkonsultprogrammet. Jag var plötsligt livrädd, liten och osäker. Och kraven var skyhöga. Alla var smartare än mig och jag gick från att vara clown till att sitta tyst och försöka hänga med. Mitt självförtroende bodde inte i Stockholm.

Men vi hittade varandra, jag och retoriken. Vilken kärlekshistoria! Så välstämt och så äkta. Men jag blev ständigt påmind om hur rädsla kändes. Den upplevde varje torsdag när vi skulle hålla examinerande muntliga framföranden. Så jobbigt! Så kravfyllt! Så nyttigt! Så modigt! Det tog mig tre år att hitta mig själv på scenen igen.

När vi blir rädda reagerar vi med att undvika det, och rädslan kontrollerar oss. Om du ignorerar, flyr eller på annat sätt distraherar rädslan, då gör du den starkare. Lösningen är att konfrontera, känna och acceptera. För ett tag sedan sa någon till mig ”- Jag ligger hellre i kistan än håller begravningstalet”. Fy så sorgligt. Exemplen jag hör är olika men bottnar i samma rädsla. Talrädslan bor överallt och är ett otvivelaktigt symptom på att vi saknar retoriska kunskaper från grundskolan. Vi blir nervösa för att bli nervösa och vi blir nervösa för att vi står inför en prestation. Om vi istället kan se och förstå att omvända nervositet till fokus, fokus till framgång. Och skapa bra minnen.

Tänk om jag förstått då, i Stockholm, att jag tagit ett första stort kliv till att hitta mig själv – mitt sanna jag. Resan är inte bekväm, den är frustrerande. Lite som att lära sig ett nytt språk – när man lärt sig tillräckligt mycket blir känslan att man inte kan något alls. När du egentligen kan massor!

Men vet ni vad. Jag var uppskattad och jag hade ett inre mål som jag inte berättade för någon. Jag ville göra världen lyckligare, snällare och kraftfullare. Resultatet av alla tankar, allt plugg, allt jobb blev Retorikverkstaden. Min dröm. Det självklara för mig i att ha retorisk kunskap är något jag brinner för att förmedla till andra varje dag. Och vi på Retorikverkstaden är långt ifrån klara!

För vad gör din modiga resa värd besväret? Vissa resor har ett slut, andra resor fortsätter, utvecklas och förändras, precis som livet. När du står inför val. Lyssna på magkänslan och håll samtidigt huvudet kallt. Fundera över vad du förlorar och vad du vinner. Det finns inga garantier i livet. Men känslan av att ha följt sitt hjärta, sin vilja och sitt sanna jag måste ändå betyda något äkta och fint.

Är du beredd att älska rädslan trots allt?

Varm kram till er alla från Jonna