”Att foga sig
– så ger vi härskartekniker näring”

Som liten tjej satt jag på grindstolpen utanför huset i Södra skogen i Karlsborg och mediterade. Tänkte, tittade och lät tankarna och fantasierna fara omkring. Klockan och tiden var glömd för längesedan. Varför är jag, jag? Stora tankar blandades med en barnslig förväntan på sommaren och livet. Det var en klok liten tjej och redan då visste jag att det fanns saker jag behövde säga och saker jag behövde uträtta. Men tankarna var för stora för ett barn att kunna formulera.

Nu, när jag är vuxen, retoriker och besitter förmågan att formulera tankar gör jag försök att ordna och beskriva världen. Även om den ibland ter sig lika svår att förstå som när jag var barn.

I mitt arbete hanterar jag ofta rädslor. De kommer i olika skepnad och tar sig uttryck på olika sätt. Rädslan känner man igen, den är trygg och den är destruktiv. Rädslan hämtar kraft när vi tystnar istället för att säga ifrån. Då hämtar härskarteknikerna sin näring.

Antonymen till att härska är att foga/ underkasta sig. Flyttar vi fokus från härskarna till de som fogar sig hamnar vi på ett intressantare ställe i diskussionen. Varför underkastar vi oss ett beteende som bygger på osäkerhet och rädsla? Varför är de negativa krafterna så starka att de har makten att förstöra liv efter liv? För det är ju faktiskt så att:

– Du ansvarar för hur kommunikationen kan se ut och fungera där du är.

När jag håller min föreläsning om härskartekniker blir rädslan konkret och rollerna tydliga. Jag blir berörd och tankarna snurrar länge efteråt. Jag får gång på gång höra historierna och exemplen; arbetsgrupper och individer som inte mår bra. Det är ett misslyckande varje gång en person går med en klump i magen till jobbet, säger upp sig eller blir sjukskriven för att kommunikation och dialog uteblir eller urartar. Det hade inte behövt bli så, det här går att göra något åt. Det gör mig ivrig och målmedveten att fortsätta sprida retoriska kunskaper; att stärka människor.

Vår egen osäkerhet och oförmåga att stå upp för oss själva har gjort att vi hamnar i obalans. Vad beror kollapserna på? Återkommande mönster jag kunnat skönja är dåligt självförtroende, brist på självinsikt och undermåliga kunskaper i retorik. Det genererar:

Skitsnack – Vi är duktiga på att prata om varandra istället för med varandra.

Skvaller – Vi är alldeles för upptagna med vad alla andra gör.

Avundsjuka – När andra gör framsteg sätter vi krokben istället för att bli inspirerade.

Jag vill ge varenda person jag möter styrkan att vara sig själv och stå upp och kunna säga ifrån när människor beter sig fel. Men när herr och fru Jante knackar på dörren och har med sig en fruktkorg full av konflikträdsla, ja, då blir det svårt. Vi har satt likhetstecken mellan konflikt och diskussion och glömt hela grundstommen i vad det innebär att leva i en demokrati. Jag låter Olof Palme påminna oss:

Demokrati betyder folkstyre. Du och jag och alla andra ska ha rätt att vara med och bestämma. I samhället – när det gäller att välja folk till Riksdag och ute i kommunerna. Men också på jobbet och i vardagslivet. För att det här ska kunna fungera måste du ha rätt att säga din mening och försöka övertyga andra om din mening. Men du måste också förstå och respektera att andra kan tycka olika. Det här utgår ifrån att vi alla har samma värde och samma rätt i samhället.

(”Från A till Ö” 1974)

Det är först när du ändrar ditt tankesätt som du blir fri från andras tankar. Du ansvarar för vilken kommunikation som blir gällande. Säger du ifrån lovar jag att det finns flera runtom som också önskar att de hade haft samma styrka som du. Det börjar där. Hos var och en.

För vi har ett ansvar. Vi har ett ansvar mot oss själva och mot alla barn som ska växa upp och bli goda människor och få ut så mycket som möjligt av livet. Hade inte vuxna mobbat varandra hade inte barn mobbat varandra. De hör, ser, känner och tar efter. Så är det, naturen har bestämt det så.

Mina barn. De som fortfarande lever i grindstolpens värld, där alla får vara precis som de är. Min förhoppning är att de får stanna i den världen ett bra tag till, tills de är mogna nog att ta krafttag mot världen utanför. När den giriga, vilsna världen knackar på mina barns dörrar, då hoppas jag att de väljer att öppna, bjuda in till samtal om medmänsklighet och allas lika värde. Att de väljer att lyssna, lyssna för att sedan visa ett annat sätt att se på världen. Det vill jag ge mina barn.

/Jonna